Maito ja Me

Valiolaisen maitotilayrittäjän ammattilaissivusto

Vallens fördelar måste föras fram i klimatdebatten

Efter den internationella klimatpanelen IPCC: rapport som utkom för några veckor sedan har den idisslarbaserade matproduktionen utsatts för en aldrig tidigare skådad press. Mjölken och nötköttet betraktas entydigt som stora klimatbovar, och man varken kan eller vill inse att det finländska vallfoderbaserade produktionssättet är mer hållbart.


Klimatexperternas kalkylmodeller är delvis bristfälliga och de används fel.

Produkternas klimateffektivitet mäts vanligen på basis av deras kalkylerade klimatavtryck. Där anges den sammanlagda klimatändringspotential som uppkommer under produktens hela livscykel (koldioxid, metan och kväveoxidul) i form av koldioxidekvivalenter per produktkilo. När kolavtrycket av olika livsmedel jämförs, görs det vanligen per kilo, utan att beakta produktens kvalitet, till exempel dess näringsvärde. Man kan med andra ord jämföra klimateffekten av t.ex. ett kilo morötter med effekterna av ett kilo ost, vilket ger en snedvriden blid av den totala effekten.


En svensk forskargrupp har i vetenskapstidningen Nature publicerat ett antal teser om hur klimatet kan räddas. Enligt teserna borde antalet mjölkkor i Sverige minskas till under en tredjedel, och konsumtionen av nötköt minskas till under 10 procent av nuvarande nivå. Gruppen rekommenderar också att livsmedel som anses skadliga för klimatet ska beskattas kraftigt. Tankegångar av det här slaget är inte helt främmande heller i Finland.

Inga kalkylmodeller beaktar ändå ännu den enorma kolbindningspotential som den vallbaserade produktionen har: vall kan binda mycket mera kol i marken än man tidigare trott. Ett mångsidigt vallbestånd som har ett starkt rotsystem pumpar med hjälp av fotosyntesen ner kol i rotsystemet, där markmikroberna omvandlar kolet till hållbara kolföreningar.

Kärnan i budskapet är att en vallåker kan vara en stor kolsänka.

I mjölkkedjan uppkommer också biprodukter, såsom gödsel, som innehåller energi som kan ersätta fossil energi. Det uppkommer alltså positiva klimateffekter som borde tas med i beräkningen. En sådan kompensation är motiverad, utan kor skulle det inte bli någon gödsel. Inte heller livscykelmodellen känner till någon sådan kompensation.

När vallens kolbildning och biflödenas energikompensation beaktas i beräkningen av mjölkens klimateffekter, kommer vi redan mycket nära en kolneutral produktion. Då vi ännu beaktar produkternas näringsmässiga kvalitet ser vi, i stället för en skenbart klimatineffektiv mjölkproduktion, helt enkelt ett mycket hållbart och klimateffektivt sätt att producera högklassiga livsmedel.


Mjölksektorn står inför en svår men ofrånkomlig arbetsuppgift. Samtidigt som vi utvecklar en allt hållbarare och kllimateffektivare produktion, måste vi i skyndsam ordning övertyga beslutsfattarna, våra kunder och konsumenter om den vallbaserade produktionens fördelar.

De inbitna attityderna och oron över den idisslarbaserade produktionens klimatskador måste vändas till vår fördel, så man ser dess potential för att stävja klimatproblemen.